Gott Nytt År.

Idag har jag tänt ljus här i torpet i stället för på din grav.

Hoppas din far har varit där för han vet hur viktigt det är med

ljus hos dig.

Tänk vad tiden går. Du skulle fylla 25 år nästa gång och det är 25 år sen med

sen du for ifrån oss men sorgen är inte mindre för det min älskling. Den har bara

blivit lite lättare att hantera. Jag lär mig fortfarande.

Du var och är fortfarande min lilla prinsessa.

Det var som din farbror Per skrev

En liten ängel kom

Log och vände om

Jag saknar dig.

Jag minns dig.

Jag älskar dig. 

I dag är den sista dagen på året 2011 och när jag tittar tillbaka så måste jag säga att det har varit ett underbart år.

Finns mycket nytt jag har upplevt och mycket gammalt som jag har fått förmånen att uppleva igen.

Men det har oxå varit ett år kantat av sjukdomar. Sjukdomar som fortfarande gör mig rädd och lite vettskrämd.

Jag kan bara vara där och stötta.

I första hand tänker jagpå mina föräldrar. Jag lever mitt i mitt liv och ändå så nära döden med mina föräldrar.

2010 flyttade min pappa in på ett underbart hem i Veberöd. Efter år av kamp med sin Ahlzaimers. Imgardt och hans bror Bo har suttit "barnvakt" åt honom. Det känns för ¤%/() när man ser en man som har haft många egnaföretag runt om i världen. Självständig till tusan och idag inte vet om det är torsdag eller julafton.

Men ibland så har han sina ljusa dagar. Inte sist vi sågs men förra gången igen så tog han sitt pekfinger på min näsa och sa "min dotter". Det värmde gott i mitt hjärta. Speciellt eftersom min far har alltid varit en karriärman istället för en far till mig. Vi har inte haft världens bästa relation men jag älskar honom mycket ändå.

Mamma, min underbara mamma som inte bara är min mamma utan oxå min bästa vän. Vi har alltid stått varandra nära. Har aldrig känt att jag har behövt vara någon annan än den jag har alltid varit även då jag kanske inte var den bästa dottern hon kunde haft.

Denna sommaren blev hon opererad förtjocktarmscanser. Det var i juli och Micke och jag bodde i Malmö under dom dagarna hon blev opererad och låg inlagd. Det var hennes önskan och  hon var rädd. Rädd att inte vakna igen. Jag kan inte nog säga hur skönt det var för mig att få följa med på alla dessa hemska undersökningar hon fick gå igenom. Jag var aktivt delaktig i stället förr passivt. Stor skillnad.

Nu har vi bara den där fläcken på lungan som skall bort med och ja mamma!!!! Vi finns där för dig då med!!!!

Micke åkte på världens diskbråck. Två gånger fick jag ringaefter ambulans inom samma dygn natten innan Nathalie tog studenten. En vecka med gåvagn fick han till slut en nervblockad.

Men det allra bästa som hände den veckan Micke låg inlagd var att allas vårt lilla barnbarn Amalia kom till världen. Så underbart och så vackert lite barn. Evelina ringde och "varnade" mig på sitt gulliga sätt. Att Amalia är så lik Alexandra. Och hon har rätt. Så underbart söt är hon och vi skall inte glömma bort storebror Rasmus som helt plötsligt blev hur stor så stor. Amalia har tur som har honom till storebror för han har ett hjärta av guld

Nu är jag ensam i torpet medan Micke, Indra och Tuva är hos farmor och farfar och äter.

Min värk säger mig att lite ensamtid är viktigt. Jag behöver en del sådana speciellt på vintern för

det är då som allt är värst. Hade jag inte fått lov att ha min ensamtid hade jag inte kunnat hålla

humöret uppe.

Jag skäms så när det inte går och barnen tjo och tjim gör mig irriterad. Jag vill inte vara så men som tur är

så brukar Micke fråga mig "Irriterad" och då kan jag backa bandet och ändra på mig. För jag vill verkligen

inte såra mina barn. Jag älskar dom så högt och utan dom är jag verkligen ingenting.

Ibland är det svårt att hinna med Indras utveckling. Hon är sju år, gått en termin i ettan och har helt

plötsligt förvandlats från en liten flicka med stora behov av oss föräldrar till en tjej som fixar och donar

så mycket mer själv. Hår, kläder, mat, kompisar mm. Ibland är det svårt att släppa taget.

Nu skall jag rycka i luckan på kaminen och lägga inlite mer ved och njuta av värmen. 

Det var toklängesedan jag var här inne och bloggade. Jag som egentligen tycker om at skriva av mig av mina tankar, känslor och händelser. Gissa om jagfick kämpa med både inloggningsnamn och lösenord. Skärpning!!!!

Just nu befinner jagmig tillsammans med min familj i ett torp utanför Örkelljunga. Så mysigt och tyst. Nåja nästan tyst. Vår småttingar på4 och7 år har fått tonårssymdrom och vänt på dygnet. Ibland är ändå normala rutiner bäst.

Här i torpet mit ute i skogen har vi precis allt man kan önska sig. Vi bor kanon. Förutom alla bekvämligheter så eldar vii kaminen så gott som hela tiden. Fast nu är det lite stiltje i den eftersom det snart är nattedags för mig och Micke med. Bara dom små ville sova.

Ikväll har vi spelat bingolotto för första gången och ingen vinst. Inte ens en ny lott som vi kunde ge Mickes föräldrar i morgon. Vi är otroligt bortskämda av dom för vi äter middag där varje dag. Riktiga gottegrisar är vi. Tur Micke hittade sin pappa igen efter alla dessa år då han trodde att den pappan som var hans var gift med hans biologiska mor. Lögner är inget vidare för den som säger dom för en dag kommer sanningen fram och det har den gjort nu.

Nej, nu tar min värk över mitt mående och det är lika bra att lägga sig. Ta fram min Mp3 med en bra bok i och bara lyssna. Jag är så glad för att jag kom på den idén med Mp3 för nu har jag dragit ner på mina mediciner. Den får mig att slappna av en del i alla fall.

Godnatt alla bloggare.

Har ninågra tips om Fibromyalgi så hör gärna av er.

Natti Natti